Att föda ett barn.

Igår träffade jag några från min gamla gymnasieklass. Konstaterade att det var ett härligt gäng jag gick i gymnasiet med. Som jag värdesätter den perioden.

Vi gjorde en runda där alla fick berätta vad de styr med nu. Alla har gått sin egen väg och hittat stabilitet på sitt vis. Ingen har gjort lika. När jag sitter där vid ena hörnet av bordet och plockar med mina oliver så ser jag ändå priset jag fått betala för att komma dit jag är idag. Smulor blir också en kaka tillslut, men det är inte lätt att få det att hålla ihop. Jag har alltid haft så många bitar.

Nu har jag ändå hamnat på en plats där jag planerar att stanna ett bra tag på. Tillsammans med min familj. Som jag hastade hem till min son efter ett par timmar ifrån honom. Hur ska jag klara av att jobba? Men när jag skulle berätta vad jag gjort sen gymnasiet efter alla berättelser om stabila och trygga liv kändes min historia så strulig och banal. Kanske känner jag mig lite vilsen på en ny plats ännu en gång. Men jag har min lilla familj nu, bara vi får vara tillsammans så kommer allt att lösa sig.

Lilleman har sovit sen han somnade i min mammas famn för ett par timmar sen, jag är så glad över att vara mor till den här guldklimpen och vill bara krama honom. Jag är också så tacksam över att ha en så fin mamma som ställer upp så mycket för oss! Och alla andra mödrar jag känner, ni gör verkligen ett hästjobb och är värda allt gott! Nu längtar jag hem efter min man.

Mormor till två små guldgossar!

Känsloargument.

Harrys farmor frågade om hon fick ta med honom ut på stan ett par timmar idag. Så jag pumpade ur lite mjölk och så gav de sig iväg. Jag åt frukost i grodan ro, sen gick jag ut. Skulle gå en lagom runda på en timme tänkte jag. Två och en halvtimme och nästan en och en halv mil senare kom jag hem. Varav en halvmil var "rätt" genom skogen och en halvmil barfota. Det blev inte rakt genom skogen som jag tänkte. Det blev tillbaka till vägen jag redan hade gått på. Bara lite snårigare. Kul var det iallafall.

Igår gjorde jag också något roligt, jag beställde en ergonomisk bärsele. Den har redan anlänt! Så när Damien kommer hem från jobbet ska jag hämta ut den. Jag är så nyfiken att det kittlar i varenda nerv!

Det här med att flytta har varit jobbigt. Särskilt när det blir en så brutal förändring på hela livssituationen. Det positiva är att jag har fått mycket tid att tänka. På grund av hur dåligt min kropp mådde under graviditeten har jag haft svårt att komma igång, jag har också känt mig låst vid hemmet på grund av amning, väder och vind. Jag har med andra ord mest suttit inomhus och känt mig trött och ledsen. Tillslut kom jag till insikt att jag mår bäst när jag rör på mig och att det är enklare att komma ut här. Inga trappor, inga affärer, inte så mycket måsten. Jag valde att börja göra saker jag mår bra av och för att jag mår bra av det. Inte för att nå några särskilda mål som att gå ner i vikt osv, vilket bara hade gett mig mer ångest. Jag har släppt på pressen lite. Ska jag vara en bra mamma åt Harry måste ju jag må bra också! Vi är på god väg nu.

Nu tänkte jag krypa ner bredvid min son i soffan och vila lite. Tror att det behövs idag!

Tog Harry på promenad för att han borde sova. Gick lite sådär.

Trädgårdsdag

Sonen sov ändå rätt dåligt inatt, så vi tog en tupplur. Jag i en och en halv timme, han har sovit närmare tre med matpaus. Fick hjälp av svärmor att passa gossen idag så jag kunde fixa i trädgården. Jag vet ju inte vad jag håller på med riktigt, men det ska nog bli något av det! Jag grävde ett dike runt en rabatt, sådde sallad och på impuls sågade jag ner enen. Plus lite annat småpill.

Även om det är kul att fixa med trädgården och huset är det ändå skönast när jag känner att jag verkligen kan lägga tid på Harry. Det händer så mycket hela tiden! Han börjar bli stabilare i ryggen och kan sitta mer och mer, rör sig mer, greppar lite mer beslutsamt efter saker. Och nu börjar han vakna. Hejs!

Bus, träning, sömn.

Här går livet sin gilla gång. En av oss tog sovmorgon, för att strax somna om igen. Nåja, han har ju tränat också. Det är intressant att ha sett systers bebis i samma ålder för inte alls länge sedan och jämföra tekniker. De kör helt olika taktik för att lära sig att komma framåt. Jag tror att Harry är inne på att försöka studsa på gw-magen. Det går sådär.

Idag måste jag dammsuga, så jag sitter nog kvar här med sonen ett tag till. Jag avskyr verkligen att dammsuga.

För ett tag sedan flyttade vi över Harry till sin egen säng. Det har verkligen gått suveränt! Fortfarande på amningsavstånd, men vi stör inte sömnen för varandra. Omedvetet har vi ju sakta gjort hans säng till en trygg plats för honom, genom att lägga honom där korta stunder med en mobil att titta på. Alltså sån med speldosa och snurrande djur. Inatt tror jag att vi vaknade en gång. Kanske. Överlag har han blivit tryggare och klarar bättre av att bli nedlagd, både för att sova och leka. Han behöver inte heller ammas till sömns alltid. Jag är så stolt över det här lilla knytet!

Jag tog för mycket plats i mitt eget liv.

Jag vill inte älta det där gamla tjaffset med en vän jag hade för ett par år sedan egentligen. Tiden förändrar, vänner kommer och går. Det är så livet fungerar.

Men jag kan inte bortse från att den händelsen är en viktig del i något som kom att förändra mig ganska ordentligt. Den kom att göra mig mer mån om min familj, Damien och det då kommande (numer livs levande) lilla knytet, men också den familj jag kommer från och den jag har gift in mig i. Jag är oerhört stolt över den familj jag har nu, det är det viktigaste jag har.

Men, den här händelsen kom också att påverka mig negativt. Jag slutade orka bry mig om andra vänner. Alla som krävde minsta lilla eller visade någon som helst uppskattning för det jag gjorde ville jag helst radera. Att ringa vänner som bodde en bit bort blev omöjligt. Bara att höra av sig till de som bodde nära var jobbigt. Jag förstod verkligen inte hur ni kunde vilja vara vän med mig. Jag blev bitter och synisk. Mest rädd för omvärlden. De gånger jag vågade höra av mig till folk skedde det över internet, sen vågade jag knappt läsa svaret. Risken fanns att ännu en ville bryta kontakten.

Sen vi flyttade har jag redan börjat bli lite gladare och tryggare. Folk ber om att få komma och kolla hur vi har det och jag vågar tro att ni är nyfikna på vårat nya projekt. Det är ju vad jag älskar med mig och min man, vi har alltid något projekt igång att arbeta tillsammans med. Vi är ett ostoppbart team!

Jag har också börjat våga ta upp kontakter. Lite försiktigt. För jag har aldrig slutat sakna er. Jag har bara tagit för mycket plats i mitt eget liv. För att runda av, jag är inte längre bitter. Jag har lagt det bakom mig. Vi skulle till och med kunna träffas på en fika. Om du som jag, ibland funderar på vad den andra gör.

Tredje gången gillt nu!

Nu gör jag ett nytt försök. Tredje gången gillt. Två gånger har jag försökt skriva, men blivit avbruten.

Harry har bajsat klart nu. Mellan sex och sju på morgonen har han lagt in den rutinen. Ibland somnar vi om efteråt, ibland inte. Idag gör vi det.

Igår var det valborg, vi firade först i Uppsala med flottränning och picknick. På eftermiddagen åkte vi hem och grillade, jag är fortfarande fascinerad över hur mycket smidigare allt är i hus. Vi behöver knappt diska idag! Efter den klassiska efterrättsglasstårtan gick vi ner till elden. Det visade sig att här blir det mörkt efter tio på kvällen nu och att Damiens gamla jobbarkompis bor här! Som dessutom är sambo med vår grannes dotter! Det blev en trevlig dag, nu ska jag göra som Harry och somna om. Natti!