Hej

Jag försöker hitta tillbaka till orden igen.

Hey, let's go back to grey.

Idag är en bra dag. Hemmet är städat, tvätten tvättad, anteckningar lite halvt renskrivna. Bilen är lagad. Om ca två timmar är den på väg ner mot mig. Tillsammans med nästan hela min familj. Jag har gjort i ordning smörgåstårta till ikväll och snott ihop delar till födelsedagstårta. För mamma fyller år imorgon. Ida på söndag. Klart att de ska ha tårta.

Mer händer inte i mitt liv.

Jakten.

Ni vet ingenting om reverb, ni vet ingenting om reverb, ni vet ingenting om reverb. Ni vet ingenting om hur det kan blixtra. I skogen. Men du, jag är fortfarande här.

Igår såg jag på uppdrag granskning. Jag tyckte det var intressant. En viktig diskussion. Varför kvinnor som höjer sin röst blir så hatade och sexuellt trakasserade. Alla de pratade med som skrivit kränkande och hotande meddelanden sa att de aldrig skulle sagt så i verkliga livet. Nähä. Men gör det inte på internet heller då.

Jag är en av de där människorna som bäst uttrycker mig i skrift. Aldrig har talet varit en gåva jag haft. Bäst blir det när jag i lugn och ro själv får formulera mig. Det gör mig inte ond att jag hellre skriver än säger det jag vill. Det handlar om att använda sig av både tal och skrift på ett bra sätt. Äh, skitsamma. Du som läser förstår ju.

Debatten handlar ju om de här människorna som handlar innan de tänker. De ser en diskussion och de dyker rätt ner i den. Att de inte förstår innebörden av diskussionen bryr de sig inte om, bara de får hoppa på någon och trycka ner någon så långt det bara går. Bara för att de inte har någon annan mening med sina liv. Jag har sett det många gånger. Nog händer det i verkligheten också, men det är svårare att såra någon som du ser ansiktet på. Svårare att såra någon du så väl ser känslorna hos.

Sen undrar jag varför alla barn ska pushas till att prata, ta för sig och vara ledare i skolan. Varför ska alla puttas in i den normen att det är den som hörs och syns mest som överlever längst.

Hur länge ska jag spotta i motvind?

Ibland lever jag i en värld där jag tror att vi är lika mycket värda. Gammal som ung, mörk som ljus. Man som kvinna. Men allt som oftast slås den illusionen i bitar. I ett avsnitt av en Podcast pratar de om konstiga intervju frågor. Berättar om trummisen i Glasvegas, en kvinna, som fått frågan om hur det fungerar att spela trummor när man är tjej? Som om kvinnor inte borde få spela trummor. Eller när jag, av en kollega, får höra att jag inte skulle klara av att vara bagare för att jag är kvinna. Bullshit.

Eller som när jag kikar på en av mina favoritbloggar, och hittar det här klippet.

Att dra alla män över en kant i det här är inte rätt, långt ifrån alla män gör sånt här. Men det finns de som gör det. På riktigt avskyr kvinnor som har åsikter och står upp för sin, och andras, sak. Sen att de i de flesta fall bara försöker skrämmas, de skulle aldrig i världen våga göra något sådant. Men det är tillräckligt att de ens skriver de här avskyvärda sakerna. Kvinnohatet är så stort. Vi är långt ifrån en jämställd värld. Och nej, det är inte bara för oss kvinnor att ta för oss. Det tror jag nog att fler än jag gör. Det är synen, att kvinnor är mindre värda som måste ändras. Många gottar sig i att vi är mer jämställda än i många andra delar av världen, men tyvärr är vi ganska långt ifrån i många andra avseenden. 

Everything you touch, oh it dies

Jag har gjort en spellista. Som jag blivit smått beroende av. Den spelas om och om och om igen. Jag kallade den nytt. För att jag inte har så bra fantasi jämt. Det stämmer inte riktigt. Allt det nya är inte med, lite gammalt har smugit med bara för att kunna fortsätta lyssna på samma lista. Ni kan testa den. Här är den. Allt är inte heller det bästa, men jag var tvungen att testa.

Sen har jag funderat. Den första låten heter Let Her Go, med The Passenger. En person som vi såg i Berlin på luffen, på Alexanderplatz. Jag och Ida föll för honom, tvingade de andra att lyssna med oss. Nu spelas han varje gång man lyssnar på radion. Iallafall. Johnossis nya singel, Gone Forever. De låter så himla lika. I början. Precis samma, fast Johnossi är lite ösigare. Såklart. Testa. I spellistan. Eller här.

Vill ha ett eget mod, men du förlorar allt

I nästan fyra månader har jag och Ida bott i Malmö. I Nyköping sa min chef att jag hade sex månader på mig att förstå att jag skulle flytta tillbaka. Jag lever ett liv i Malmö som om jag aldrig gjort annat. Men jag saknar mitt gamla jobb.

För några veckor sedan sade jag upp mig från ett av mina jobb. För hetsigt att ha två. Visserligen hetsigt att jaga extra timmar på ett jobb också. Bestämde iallafall med en kollega från där jag sade upp mig att vi skulle ta en öl. Det slutade med en helkväll och vi var inte i säng förrän fyra på natten. Tiden flög iväg och vi hade så roligt. Mer och mer blir Malmö min och Idas stad. Igår gick vi runt i en dimma under förmiddagen. Tog oss ner till stan för att äta pizza. Ingen hade öppnat än så vi åt bakad potatis på ett café istället. Inte illa det heller. Skrattade oss igenom gårdagens minnen. Som grädde på moset såg vi också Alina i fredags. Sjukt bra konsert.

Nu är jag ensam hemma, har mycket att plocka med. Kan säkert fylla dagen. Tänkte springa också. Har börjat njuta av att göra det. Springa alltså. Sen ska jag äta palt. Som Idas mamma gjort och skickat ner med släktingar som skulle neråt.